混血月神媽媽的北極光童話

Aldrig vill jag växta upp. Så där har jag redan bestämt mig när jag var ett barn – att vara vuxen är inte rolig, inte alls. `jag ska alltid ha en ung själ oavsett hur gammal jag blir!´Jag tror på ingenting, utan födelsedag önskning. Trots det starka förtroendet, blev jag äldre och äldre. Så småningom insåg jag att Peter Pans landet ingenstans verkar vara i en annan onåbar dimension som jag inte har en chans att komma närmare till.

Så där växte jag upp, som alla andra kompisar, upplevde det normala livet att man kan ha under den varma solen i ett tropiskt land, gick genom den obligatoriska allmänna utbildningen tills 18 år. Jag hade det bra i mitt hemland, trots det var lite för stressigt i skolan annars var livet som en mild bris, alltid härligt och trevligt. Jag var en flicka som inte hade självförtroende, men jag hade mycket fantasier om hur framtiden ska se ut som. När alla mina kompisar började lämna hem för deras studies tog Papa beslut att jag ska till Kina.  

Kina, det gåtfulla landet, landet som innebär 5000 års historia, diverse östasiatiska kulturer, deras vackraste folkdräkter, deras äkta språk m.m. Jag föreställd mig så mycket om alla möjligheter som jag skulle ha i det här fantastiska landet, jag började söka alla information om mitt universitet, om kinesisk folket, jag tittade på deras tv programmen, det kändes himmelsk bra när man har en dröm som ska bli realiserad.

Sedan tog jag farväl av mina underbara barndomsminnes, mitt sött men samtidigt plågsamt skolliv och lämnade min familj för att fortsätta studera i ett främmande land. Papa följde mig till Shanghai för att ta hand om min bostad innan jag började skoltermin. Den 2 september tog han en taxi och gick till flygplatsen, jag såg taxi körde iväg och kändes mycket dåligt, att jag är totalt ensam. I min kultur, barnen lämnade aldrig hem tills de gifter sig, jag hade aldrig varit ensam förut, det stådd en skenbart otroligt stor utmaning framför mig, att kunna ta hand om min bostad, mina egna räkningar, att kämpa tillsammans med 1.3 billions människor i det här landet. Jag sade till mig själv, och Papa sade till mig också, att jag är en vuxen nu, tyvärr är det så, tyvärr.

Livet i Kina var så obeskrivbar spännande. Allting finns i Kina, bara om du inte kan föreställa dig, det trodde jag på. Mjöligheter, förmögenhet, nöje, lust, svek, sviken, lyx, ghetto, mode, IT, och framför allt, det kraftiga personliga nätverk som kan leda dig till ett bra liv. Sex år i Kina hade jag kämpat för att leva, för att få in erfarenheter. Under tiden hade jag skaffat mig många utländska vänner, och det är på grund av dessa bekantskaper att min föreställning om världen fick utvecklas. Jag är inte länge en jätteblyg flicka, och tack vare mina vänners uppmuntran, att jag fick lite själv förtroende. 

Direkt efter mitt universitet liv fick jag anställd till ett företag. Jag fick jobba i Kina för några extra år innan jag insåg att jag hade fått nog av den hektiska livsstilen, under tiden hade min familj begärt om min hemkomst, så där köpte jag en biljett tillbaka. Igen, tog jag farväl av mitt älskade liv i ett land, där frestelser är för mycket för att motstå, eller för att förverkliga.

Livet i Singapore var inte lugn och ro heller. Den enda saken som gav mig tröst var att jag var med min familj igen, att man delar vardagsliv tillsammans, och hjälpa varandra, säger orden som bara vi känner till, särskilt på vår konstiga kinesiskt-maläjsiska brytning. Föräldrarna tog hand om mig, i många avseenden, jag var bara ansvarig att jobba och hade det kul efter jobbet. Ibland kändes det att jag faktisk bodde i landet ingenstans då jag bodde med mina föräldrar, att jag alltid är deras barn. 

Så småningom insåg jag att nästan hade jag förlorat min förmåga att sköta livets småsaker, och vara oberoende, hur länge sen jag lagade mat? Hur länge sen hade jag fattat ett stort beslut? Frågade jag mig själv. Ibland kändes det ganska pinsamt även bara i min inbillning att man inte tog alls beslut om sitt liv.

När det var tid att bestämma om jag skulle komma och bo i Sverige lagg fram ett stort argument bland min familj. Jag var i valet och kvalet för en lång tid, det dröjde ungefär ett år innan jag tog beslut och bestämt mig om att komma till ´nordpolen´, enligt min mamma. 

Att lämna hem är inte en rolig sak för mig faktiskt. Särskilt när man vet att det finns så många ovissheter framför sig. Hemma har du allt, de vanligheterna, det förutsebara ödet, och din kära bekvämhetszon, men samtidigt var jag ivrig att skapa ett oberoende liv igen, att göra allting på min egen hand, att känna mig kraftfullt igen!

Jag är rädd också, men Jag känner mig själv, trots att vara lite för försiktig, jag är villig att försöka nya saker, jag gillar utmaning! Det är nu eller aldrig, jag brukar säga till mig själv. Man bara lever en gång, kanske det låter som Peter Pan också?

Som tur aldrig har jag behövt mycket för att bli nöjd, och jag tror att människor behöver inte mycket saker och föremål för att kunna överleva, livet i norra Sverige bjuder på mycket lugn och ro, vilken är vad jag söker efter ute. Visst har jag missat en hel del i mitt hemland men jag tror att ibland livet handlar om `val´, antigen är det `den här´ eller `den där´.

Jag hade en rad föreställningar om ting och saker när jag precis kom till Sverige, efter flera försök insåg jag att de inte passar med de svenskarnas. Ibland blev man arg och irriterad, men nu har jag lärt mig om vissa saker och jag hoppas jag inte ska göra bort mig under någon eventuell omständighet.

Jag har många drömmar, bland annat att prata flytande svenska. Jag tror att jag kan göra nästan allting om jag kan det svenska språket! Även nu känner jag som Peter Pan när jag vågar att drömma; och när jag drömmar, är jag i landet ingenstans......